Talangutveckling inom idrotten: Vad säger forskningen?

Under senare tid har flera svenska idrottsklubbar börjat implementera mer strukturerade talangutvecklingssystem med tidigare selektering. Men stämmer verkligen denna approach med det senaste forskningsläget?

Forskare har under de senaste åren gjort omfattande studier som gett värdefulla insikter kring hur unga idrottare utvecklas. En stor metaanalys som undersökte över 13 000 idrottare visade att juniorprestation har mycket begränsat värde för framtida framgång (1). En studie från 2023 fann att 89% av framgångsrika junioridrottare (U17–U18) aldrig når internationell seniornivå (2). Dessutom konstaterades att 82% av internationellt framgångsrika senioridrottare inte hade någon motsvarande framgång som juniorer.

Så vad kännetecknar då de idrottare som verkligen når världstoppen? Forskningen pekar på några gemensamma nämnare. Världsklassidrottare har ofta (3, 4):

– Ägnat sig åt flera olika idrotter under uppväxten

– Specialiserat sig senare än sina jämnåriga som nått juniorframgång

– Tränat mindre idrottsspecifikt i unga år

– Haft en långsammare initial utvecklingstakt

En studie av tyska forskare bekräftar detta. De fann att A-landslagsspelare i fotboll faktiskt hade mindre total fotbollsträning fram till 18 års ålder, men mer kamratledd fotbollslek och träning i andra sporter (5).

Men varför är multisportande så fördelaktigt? Forskarna har några teorier. Det kan exempelvis handla om att utveckla allmänna motoriska färdigheter, skapa en bredare atletisk grund och inte minst – behålla glädjen och motivationen. En undersökning med ungdomsfotbollsspelare visade till exempel att tidigare multisportengagemang korrelerade positivt med inlärning och utvecklingstakt i den senare ungdomen (6).

Det finns även vissa risker med tidig specialisering och överdriven träning i huvudsporten i barnaåldern. Forskare har pekat på flera potentiella problem (7):

– Ökad psykologisk stress

– Högre risk för överbelastningsskador

– Negativa psykosociala konsekvenser

Vad motiverar egentligen barn och unga att fortsätta med idrott? Forskning som bland annat svenska ishockeyförbundet har varit del av visar att det handlar om att känna sig kompetent, uppleva utveckling, ha roligt och känna gemenskap (8). Positiv coaching och känslan av självbestämmande är också betydelsefullt.

Ett centralt budskap från forskningsöversikterna är behovet av flexibla utvecklingsvägar. Istället för tidiga och strukturerade system behövs flexibla system som ger plats för olika utvecklingstakt och som behåller så många som möjligt så länge som möjligt.

Det finns heller ingen nödvändig motsättning mellan bredd och elit. Tvärtom visar forskningen att bredden är en förutsättning för att skapa världsklassidrottare. Eliten skapar i sin tur inspiration och intresse som gynnar det breda deltagandet.

Slutsatsen är tydlig: de mesta avancerade och tidiga talangutvecklingssystemen som riktar sig mot barn riskerar snarare att hämma än främja långsiktig idrottslig utveckling. Nyckeln ligger i att skapa inkluderande miljöer för barn som ger förutsättningar för varje ung idrottares individuella resa. Tids nog finns gott om ambitiösa utvecklingsmiljöer med tillgång till högklassig specialträning i huvudidrotten.

För praktiker inom barn- och ungdomsidrotten innebär detta några konkreta råd:

– Uppmuntra till multisportande

– Fokusera på utveckling och på vad som gör idrotten rolig

– Skapa flexibla utvecklingsvägar

– Behåll så många som möjligt så länge som möjligt

– Ta hänsyn till individuella förutsättningar och variation mellan individer

Läs även: Vilka når NHL?

 

Skribent: Tommy Lundberg, Docent i fysiologi vid Karolinska Institutet

*Artikeln är baserad på en längre artikel av samma författare publicerad på idrottsforum.org